Animerad animering

Tiden går snabbt och jag inser att mitt andra inlägg om Singapore får vänta lite. Under tiden vill jag passa på att dela med mig av mina försök att arbeta med animerad film i undervisningen.

Det hela började med en workshop. Jag har försökt att delta i de workshops och seminarier som erbjuds av universitetets högskolepedagogiska centrum, CLEAR, under hösten. I Hong Kong finns det inte några krav på att universitetslärare ska genomgå en kurs i högskolepedagogik, men däremot har varje universitet ofta krav på viss kompetensutveckling inom pedagogik för nyanställda lärare. Här innebär det att man ska vara med på ett visst antal seminarier, vilket gör att dessa är relativt välbesökta. Härom veckan fokuserade workshopen på animering av film, som ett redskap i att flippa klassrummet.

Vi introducerades översiktligt till tre olika animeringsprogram (GoAnimate, PowToon och VideoScribe). Dessutom uppmärksammades vi på några grundläggande strategier att tillämpa när man planerar en film och lite tekniker som kan användas, som kamerarörelser, placering och inzoomning. Därefter fick vi en kort introduktion till ett av programmen, GoAnimate, som är amerikanskt men har sin utvecklingsavdelning här i Hong Kong. Två personer från företaget var på plats, så det blev också en del promotion för just detta program. Det återstod bara en liten stund på slutet för att testa programmet, men vi fick å andra sidan tillgång till ett testkonto i två veckor så att vi kunde fortsätta jobba på egen hand (det går också att utnyttja ett gratiskonto i två veckor om någon vill testa).

Screenshots från filmen om Lily, tolv år.

Precis som med många andra nya tekniker används en hel del överdriven retorik i beskrivningen av animeringar för utbildnings- eller informationssyften. Man behöver inte se många reklamsnuttar för animeringsprogrammen för att motbevisa budskapet om att en (rörlig) bild säger mer än tusen ord eller att det är så mycket roligare och effektivare att förmedla sitt budskap med animering. Nej, det är inte effektivare att se en tio minuters film när jag hade kunnat skumma igenom en text med samma innehåll på en halv minut och fångat upp budskapet. Men, det är ju roligt att göra filmerna 🙂 Och om de görs med eftertanke så tror jag att de också kan fylla ett syfte.

Jag hade bestämt mig för att jag skulle låta studenterna i min kurs arbeta med en designövning i anslutning till att vi diskuterade hur användarstudier kan utnyttjas vid system- och webbdesign och även breddade perspektivet lite från informationsvetenskap till HCI. Förutom en av artiklarna i kurslitteraturen så ville jag ha ytterligare input till deras designarbete, men något som inte tog upp alltför mycket tid under lektionen. Tiden skulle ju ägnas åt deras egna diskussioner och idéer. Jag bestämde mig för att skapa tre personor (eller vad persona heter i plural) och att presentera dem genom tre korta filmer. En persona är enkelt uttryckt en karaktär som skapas utifrån resultatet av användarstudier och som för samman egenskaper och situationer som utmärker en typisk användare, men som gör den lite mer personlig. Denna används sedan i utvecklings- och designarbete.

Den besvärligaste delen med arbetet var att tänka ut hur personorna skulle utformas och att skriva manus. Mina personor blev naturligtvis inte riktigt så empiriskt baserade som det är tänkt, men de fick duga. Jag ansträngde mig för att försöka skapa lokala personor, sådana som bodde i Hong Kong. Det visade sig skapa smärre problem eftersom programvaran (åtminstone den man fick tillgång till via ett gratiskonto) förvånande nog hade ovanligt få färdigskapade karaktärer som såg asiatiska ut och inte heller särskilt goda förutsättningar för att skapa egna karaktärer som var något annat än blonda.

Mitt val av typ av animering föll på vad som kallas en whiteboard animation, som ser ut som om någon ritar på ett vitt papper. Jag hade hemskt kul med att skapa karaktärer, hitta lämpliga miljöer och föremål, spela in ett ljudspår och att sätta samman det hela och till och med använda lite inzoomning och skapa rörelser för karaktärerna. Så hemskt mycket tid tog det inte när jag väl hade gjort den första filmen – men så blev varje film bara en minut lång. Och jag fick tvinga mig själv att inte vara alltför petig utan att tillåta en hel del små misstag.

Screenshots från filmerna om Sue och Kayne.

Hur gick det att använda filmerna i undervisningen då? Jo, jag tror att studenterna tyckte att det var lite roligt och oväntat. Jag fick förvånade utrop när de insåg att jag hade gjort filmerna själv. Studenterna arbetade i smågrupper och efter att vi hade tittat igenom alla filmerna gemensamt på den stora skärmen inledningsvis (jag hade inte planerat detta men insåg att det var opraktiskt att flera grupper såg på samma film samtidigt på var sin liten skärm) så märkte jag hur de återkom till att titta på filmerna under tiden de arbetade med grupparbetet. De ägnade en del tid åt att ta anteckningar för att de skulle komma ihåg vissa detaljer i filmerna och det gjorde att filmerna kanske ägnades lite väl mycket tid. I viss mån kan det också ha berott på att de inte riktigt var vana vid den typ av grupparbete med mycket korta tidsramar som uppgiften innebar (de arbetar däremot ganska mycket i grupper för längre uppgifter och examinationer i andra kurser). Så filmerna uppfattades av studenterna som lite mer centrala för uppgiften än vad som hade varit min avsikt.

Jag kan mycket väl tänka mig att göra något liknande igen, eller att utnyttja animationer för andra syften i utbildningen. Men i just denna form så skulle jag nog också förse studenterna med några nyckeluppgifter i skriftlig form, framför allt om det är ont om tid. Samtidigt så tror jag att animationerna ger en bättre känsla för personorna än vad som är fallet med en skriftlig beskrivning, vilket är en stor fördel. Jag är alltså positiv till animerade filmer som ett inslag i undervisningen, antingen som förberedelse eller som en del av lektionen, men jag tror att det krävs en del övning för att jag ska hitta helt rätt med hur jag ska använda dem.

Studiebesök i Singapore (I)

Förra veckan var det dags för mittermins-workshop med STINT, finansiären som möjliggör min vistelse i Hong Kong. Extra roligt med workshopen var att den var förlagd till Singapore, så det blev en anledning att se en ny plats och dessutom en utmärkt möjlighet att lära sig mer om universitetsutbildning i Singapore. I år kombinerades en träff mellan teaching sabbatical-stipendiaterna i Asien (vi är fyra stycken) och STINT med en studieresa för representanter från svenska lärosäten. Det gjorde att det fanns underlag för välorganiserade studiebesök vid tre universitet och ett forskningsinstitut. Jag kunde bara vara med på två av besöken, men det var mycket givande.

Singapore är intressant ur många synvinklar när det gäller högskoleutbildning. Eftersom det finns en hel del likheter med Hong Kong – fd brittisk koloni, stadsstat (nåja, Hong Kong är inte en stat, men en separat administrativ region), finansiellt centrum – så har jag ganska ofta inom högskolesektorn i Hong Kong hört jämförelser med Singapore. Av vad jag förstod så sker inte samma jämförelser i Singapore – där jämför man sig med toppuniversiteten i USA och Storbritannien.

En anledning till jämförelsen med Singapore är att några av Singapores universitet har stigit mycket snabbt i de internationella rankingar som myndigheter och universitetsledningar numera ägnar allt större uppmärksamhet. (Om dessa frågor bedriver för övrigt min kollega Björn Hammarfelt intressant forskning, läs gärna hans blogg.) Detta är också något som påpekas ofta: såväl av den svenske rektorn för Nanyang Technological University (NTU) som på bussar, vimplar och skärmar på campus, där det annonseras att NTU är ”No. 1 among the world’s young universities” (universitet i Hong Kong ligger för övrigt som nr 2, 4 och 6 på samma lista).

Det alldeles nybyggda campuset för Singapore University of Technology and Design är anpassat för både stark sol och kraftigt regn. Lätt att förflytta sig torrskodd och med många platser för studenterna att sitta och arbeta.

Det som naturligtvis intresserar universitetsledningar världen runt är hur Singapore har varit så framgångsrika. Att försöka uttala sig om detta baserat på två dagar och två studiebesök (som framför allt har presenterat utvecklingen ur ledningarnas eller de högskolepedagogiska utvecklingsenheternas perspektiv) är givetvis förment, och det finns andra som gör detta betydligt bättre. Samtidigt är det kanske inte analyser som mina läsare tar del av, så jag nämner några faktorer som bidragit till framgångarna så som jag uppfattade dem under mitt besök:

  • Först och främst så kräver det givetvis finansiering och sådan förefaller finnas i högre utsträckning för både utbildning och forskning i Singapore än på något annat ställe jag har besökt.
  • Därtill kommer en mycket stark vilja centralt (på nationell nivå liksom på universitetsnivå) att skapa förutsättningar som genererar pinnar i rankingen. I bästa fall innebär detta att goda förutsättningar skapas för utbildning och forskning. Så som jag uppfattar det finns det till exempel på flera av universiteten centralt drivna initiativ för att främja (införa) pedagogiska metoder som tar utgångspunkt i studentaktiva former för lärande. Mer om det senare. Det innebär också högt ställda förväntningar på publiceringstakt. En positiv aspekt av detta är att det förefaller finnas relativt god finansiering till forskning men det har också konsekvenser för de anställda som inte publicerar mycket, som vill byta forskningsinriktning eller som vill ägna sig åt forskning som inte direkt uppfattas som relevant. Riktigt hur man kombinerar kraven på forskningsproduktion med de ökade krav på undervisningstid som studentaktiva lärandeformer vanligen innebär fick jag inget svar på.
  • Den typ av centrala beslut kring till exempel pedagogisk inriktning som nämns ovan förefaller också vara möjliga att genomföra mycket snabbt eftersom det medarbetar- (och möjligen student-)inflytande som finns i t.ex. Sverige inte är lika starkt. Beslutsordningen är mer hierarkisk (är mitt intryck).
  • Slutligen lär och lånar man aktivt från de lärosäten man vill jämföra sig med. Vid det ena universitetet som jag var med och besökte, Singapore University of Technology and Design (SUTD) som startade så sent som 2012, samarbetar man med MIT och om jag förstod rätt så utnyttjar man till 90 % läroplaner från MIT, även om man tillämpar en annan, mycket genomtänkt pedagogisk modell. Ledning och lärare har ett nära samarbete med MIT och man vill fostra ”the MIT spirit”. Ett nära samarbete finns också med Zhejiang University i Kina som bland annat bidrar med ett kinesiskt perspektiv i utbildningen. Vid det andra universitetet, NTU, har man skapat sin nya medicinska fakultet (från 2013) i samarbete med Imperial College London.

Det är inte bara universiteten som är intressanta att besöka i Singapore. Här ”superträden” i Gardens by the Bay. På kvällen bjuds det ljusshow till musikalklassiker.

Det var oerhört inspirerande att se med vilken energi och engagemang man tar sig an inte minst nya sätt att arbeta med utbildning vid universiteten i Singapore. Samtidigt kan det vara bra att också jämföra med hur det ser ut på andra håll. Den utrustning och infrastrutur som finns ger nya möjligheter (på SUTD skulle man efter önskemål från studenterna nu t.ex. dubblera sin uppsättning av enklare 3D-skrivare till 60 så att det fanns en skrivare/klass). Samtidigt är inte gruppbaserat arbete och studentaktiva metoder något nytt i Sverige och på en del platser har man arbetat mycket systematiskt med specifika metoder. Det talades också mycket om hur studenternas ledarerfarenhet kan stärkas genom att de uppmuntras till att själva organisera sig kring intressen som inte är direkt kopplade till utbildningen. Detta har de svenska studenterna gjort sedan länge i studentkårsföreningar (även om jag uppfattar att dessa föreningar i Singapore liksom i Hong Kong mycket sällan handlar om festföreningar). Det finns alltså all anledning att inspireras och entusiasmeras av Singapore, men också att tänka på att en del av det som lyfts fram i retoriken som radikalt nytt kanske i en eller annan form har funnits tidigare – om det även har funnits i Singapore kan jag inte uttala mig om. Vad vi kan lära i de fallen är kanske snarast hur vi kan marknadsföra det vi redan gör i en global kontext. Och när det gäller rankingjakten finns det nog också anledning att fundera rätt noga kring vad som kan gå förlorat om jakten på höga placeringar går alltför långt och om högre utbildning ska skötas endast med placering på rankinglistorna för ögonen.

Jag inser att det finns väldigt mycket att säga om detta inspirerande besök i Singapore, så det får bli ett inlägg till lite senare.

Vardag

Jag inser att det inte är helt lätt att skriva regelbundet på bloggen eftersom det hela tiden händer saker men det är lätt att tänka att de ska samlas ihop till mer övergripande reflektioner eller att det man ska göra i övermorgon nog ger underlag för ett bra inlägg. I väntan på detta kommer här lite reflektioner från vardagen.

vaderPlötsligt var området framför universitetsbiblioteket fullt av studentorganisationer som lockade nya medlemmar. Alltifrån sport- och musikföreningar till föreningar för syntetisk biologi, religion (kristendom), vin, manga, desserter och fastighetsmarknaden fanns att tillgå.

Jag ägnar en del tid varje vecka åt att förbereda inför undervisningen i min kurs, som ses vid ett tillfälle i veckan, nästan tre timmar per gång. Jag tillåter förmodligen förberedelserna att ta mer tid än jag hade gjort hemma dels för att jag faktiskt har bättre med tid och dels eftersom det är en ny kurs och jag själv håller i alla delar (vilket ger ytterligare underlag för att tro att man ska ha full kontroll över allt – men det är samtidigt lärorikt).

Kursen har alltså en träff i veckan under tretton veckor och varje gång är det jag och samma grupp studenter som möts (studenterna läser också tre andra kurser parallellt). Det ger en frihet i att återkomma till teman, att följa upp sådant som jag upptäcker behöver följas upp, att fördjupa och att improvisera. Till exempel inser jag att vi kommer att behöva arbeta tillsammans, studenterna och jag, på att få till ett bra och öppet diskussionsklimat där alla vill vara med och diskutera och känner att de har något att bidra med. Inte så att studenterna generellt är tysta, men när vi kom in på diskussioner och frågor om kurslitteraturen avstannade många av frågorna senast. Jag vet från den svenska kontexten att detta mycket handlar om gruppdynamik, men fördelen med att träffa studenterna under hela terminen är att jag kan ha tid att arbeta med dem för att skapa diskussion och att lära mig hur jag gör det på bästa sätt. Att själv hålla tyst är säkert ett effektivt men svårt redskap, men jag tar gärna emot också andra förslag!

vaderUniversitetsområdet i skymningen sett från strandpromenaden i Ma On Shan, ett område på andra sidan bukten där många universitetslärare bor.

Jag har dessutom förmånen att få delta vid andra lärares undervisning vilket är väldigt givande på många plan. Hittills har jag varit med på tre kurser varav jag försöker följa två lite mer regelbundet. Fler är inbokade och kommer att bokas in framöver. I en av kurserna är jag en lite mer passiv observatör medan jag i den andra kursen är något mer aktiv och försöker bidra med svenska perspektiv i de jämförelser av mediesystem som kursen fokuserar på. En av de vanligaste frågorna jag får är om undervisningen skiljer sig mellan Sverige och Hong Kong (eller snarare mellan de miljöer jag har sett i Sverige och de jag sett i Hong Kong). Jag anar, bland annat baserat på tidigare STINT-stipendiaters rapporter, att undervisningen skiljer sig en hel del på CUHK mellan olika institutioner och ämnen och så är det nog även hemma. Visst finns det skillnader i hur utbildningen struktureras, men när det gäller vad som händer i klassrummet så finns det tydliga likheter. Föreläsningsinslag blandas med studentaktiva former som diskussioner, presentationer och grupparbeten. Det understryks, kanske ännu mer än hemma, att lärarna gärna stöttar studenterna och att det går bra att prata med läraren om det är något man undrar över eller upplever som svårt.

I de kurser jag har följt finns det ett tydligt inslag av kritisk analys och en ambition att få studenterna att ifrågasätta både maktförhållanden och egna antaganden. En medvetenhet om att inte alla studenter har med sig detta från tidigare utbildningar gör inte att man skyggar för att ta upp teoretiska perspektiv och aktuell problematik (till exempel mediesituationen i Folkrepubliken Kina och i Hong Kong). Däremot strävar lärarna efter att hjälpa studenterna att bygga upp ett kritiskt och analytiskt förhållningssätt gradvis (det är i alla fall så jag tolkar det nu i början av terminen och utbildningen).

Av naturliga skäl deltar jag i betydligt färre möten här än vad jag gör hemma. När det på e-postlistan dyker upp något möte som kan vara av intresse försöker jag fråga om jag får vara med, vilket jag ofta får. Att det är bra att fråga visade sig förra veckan när det som jag trodde var ett styrelsemöte visade sig vara ett personalmöte. Precis som hemma avhandlades en mängd frågor på mötet, huvudsakligen av informationskaraktär. Det togs även upp hur CUHK utvärderar de anställdas prestation, något som är värt ett eget blogginlägg längre fram.

Det anordnas också ett ganska stort antal intressanta forskningsseminarier och symposier, huvudsakligen med besökande forskare, som ger en möjlighet att bredda sin förståelse för forskning och praktisk verksamhet. Igår deltog jag exempelvis vid ett symposium om marknadsföring i sociala medier i Hong Kong och Korea, som handlade mycket om den K-trend som är stark i Hong Kong (och övriga världen) och täcker alltifrån K-pop till tv-dramer, skönhet och mat. En positiv sak är att seminarierna och andra aktiviter marknadsförs gentemot studenterna och att dessa också i hög grad deltar. Till viss del underlättas detta nog av att studenterna faktiskt finns i huset i mycket högre grad än vad som är fallet med de masterstudenter på distans som jag är van att arbeta tillsammans med.

vaderAtt gå längs huvudgatan Nathan Rd nere i Kowloon är ganska annorlunda mot att röra sig på det lummiga universitetsområdet.

Dessutom kan det finnas en chans att gå på intressanta men inte direkt ämnesrelevanta presentationer. Härom veckan smet jag exempelvis iväg och lyssnade på Marco Müller, under många år ledare för filmfestivalen i Venedig och diverse andra filmfestivaler i Europa och Asien och nu ledare för den nyinrättade filmfestivalen i Macau, som pratade om filmfestivaler och framtiden. Viss b&i-anknytning gick förstås att hitta även här, inte minst i kulturpolitiska perspektiv på hur filmfestivaler utgör viktiga redskap för att locka turister till en ort – till Venedig i lågsäsong på 1930-talet och till Macau 2016.

Hur man skapar och möter förväntningar

För en dryg vecka sedan drog terminen igång på allvar för masterstudenterna vid institutionen genom en gemensam uppstart. Uppstarten låg på en lördag och flera av kurserna ges också på lördagar och på kvällstid under veckan för att anpassas till studenter som arbetar parallellt med studierna. Förmiddagen utgjorde en allmän introduktion innan de olika programmen delades upp under eftermiddagen. Jag noterade särskilt hur man tog upp två olika teman som intresserar mig och som jag tror att jag kommer att återkomma till: relationen mellan direkt professionsrelevant och teoretisk kunskap och hur man skapar en känsla av hemmahörighet vid och stolthet över den egna institutionen. Båda temana handlar i viss mån om att möta studenternas förväntningar och om att skapa nya förväntningar.

vaderVädret kan skifta snabbt. Ibland är det bäst att skynda sig på vägen till kontoret.

Frågan om hur man kombinerar teoretisk kunskap med mer professionsnära praktiska förmågor är något som kommer upp då och då i den svenska högskoledebatten och som är relevant för de flesta av utbildningarna vid HB, även om det kanske är en fråga som är mer komplicerad och diskuterad på vissa utbildningar än på andra. För en del av studenterna på masterprogrammen här vid institutionen är den ettåriga utbildning de går, i ett s k ”taught programme”, ett sätt att kompetensutveckla sig och skapa underlag för nästa steg i karriären medan det för andra innebär en väg till en ny yrkesinriktning. De flesta har gjort valet att inte läsa det mer teoretiskt inriktade tvååriga masterprogrammet.

Det var kanske därför inte överraskande att det lades emfas under uppstarten på att studenterna påbörjar en universitetsutbildning på avancerad nivå och att det inte innebär att det är en rent färdighetsinriktad utbildning utan att ett teoretiskt och kritiskt förhållningssätt kommer att övas och förväntas. Samtidigt underströks också att flera av kurserna innehåller synnerligen praktiska inslag, till exempel i att lära sig att producera foto och film. Dessutom lade man relativt mycket tid på att beskriva de olika samarbeten som utbildningarna har med olika organisationer och företag. Dessa samarbeten tar sig olika uttryck, bland annat att det erbjuds praktikplatser under jullovet; platser som studenterna får ansöka till och där det inte finns någon garanti för att man ska få en plats.

Till uppstartstillfället var också tidigare studenter inbjudna. De bjöds på lunch tillsammans med lärarna vilket gav en chans att småprata lite. Under programträffen höll de sedan korta presentationer för de nya studenterna för att beskriva vad de arbetar med nu och vilka råd de har att ge inför studierna och livet i Hong Kong. Totalt i det program jag deltog i hade sex tidigare studenter från olika årskullar slutit upp. Både lunchen och presentationerna gav en god möjlighet för lärare och tidigare studenter att hålla kontakt med varandra. Via presentationerna fick de nya studenterna möjlighet att visualisera vilken typ av jobb de kan söka när de är färdiga. Alla de som presenterade hade väldigt intressanta men också ganska olika jobb. Det hela avslutades med att de nya studenterna fick en chans att ställa frågor och prata mer informellt med alumnerna, så att de skulle kunna ställa alla frågor de inte ville ställa till lärarna.

Något som underströks flera gånger under både den allmänna och den programspecifika uppstarten var att lärare och annan personal finns tillgänglig för studenterna. Att uppmuntra studenterna till att ta kontakt om de har frågor eller om något blir problematiskt är något som vi också gör i ”mina” program vid HB. Men här lades kanske ännu mer emfas på att utveckla individen genom att understryka mentorskap. Ett institutionaliserat sätt som detta sker på är att varje student tilldelas en ’general academic advisor’ bland lärarna – någon man kan prata med om frågor som inte gäller specifika kurser eller programmets upplägg och genomförande utan hur studierna påverkar (eller påverkas av) det egna livet. Jag är ännu så länge osäker på riktigt hur det skiljer sig från den roll programansvariga, studierektorer och utbildningshandläggare har (eller tar) vid HB, men det är mycket möjligt att studenterna känner sig särskilt väl uppmärksammade som individer genom att ha en särskilt tilldelad ”advisor”.

vaderPå denna vägg får alla studenter som hör till detta college sitt namn inristat vid examen.

Institutionen anordnar också en del olika sociala aktiviteter – alltifrån grillkvällar och filmvisningar till studieresor (som visserligen är minst lika mycket studier som fritid). Hur lärarna kombinerar en hög grad av studentkontakt med väldigt höga krav på vetenskaplig produktion återstår för mig att försöka förstå. Ett svar är kanske att det finns större resurser för administrativt stöd, till exempel i form av lärarassistenter. Ett annat möjligen att möteskulturen är något annorlunda och att systemet med att varje lärare har egna kurser bidrar till att det blir något färre möten och samarbeten. Samarbeten i kurser är å andra sidan en av de saker som jag verkligen uppskattar och nog skulle sakna om jag inte arbetade på det viset.

Kursplanering

Jag kommer att under hösten hålla i en kurs som ges som valbar för de fem ettåriga masterprogrammen vid institutionen. Eftersom kursen är valbar har jag varit lite, lite orolig för att den inte kommer att locka några studenter, men nu ser det ut som om det blir en hyfsad skara trots allt. Det hade ju varit snopet att komma hit och så inte ha någon undervisning alls. Riktigt säker kan man inte vara, dock, för precis som hemma händer det att studenter hoppar av kurser i början. Här har studenterna ungefär två veckor på sig efter terminsstart för att ändra sig när det gäller kursregistreringar. Eftersom kurserna är avgiftsbelagda (och relativt dyra) så antar jag att de flesta studenter fortsätter kursen om de inte har ändrat sig vid det laget.

Även om jag började jobba ungefär två veckor före kursstart så har kursen naturligtvis också inneburit en del förberedelser innan dess. Jag var på institutionen för ett kort planeringsmöte i slutet av mars och då kom jag tillsammans med programansvarig överens om att jag ska ge en valbar kurs i masterprogrammen och vi bestämde ett lämpligt tema för kursen (användarstudier, informationsanvändning och informationspraktiker). Därefter ombads jag skicka in en kurstitel och kort beskrivning i början av maj. Jag konsulterade lite med programansvarig och den beskrivning vi kom överens om har sedan satt ramarna för kursen.

Sedan har jag haft relativt fria händer att utforma kursen utifrån en kursplanemall och ett bestämt schema. Eftersom jag inte tidigare har hållit i en kurs på precis det här temat har det inneburit en del arbete under sommaren, inte minst inläsning för att bestämma kurslitteratur. Några dagar efter att jag hade anlänt till Hong Kong skickade jag in en slutlig course outline, som förutom kursbeskrivningen, kursmål och litteraturlista innehåller en genomgång av examinationsuppgifter (med en uppmaning att koppla varje uppgift till relevanta kursmål, som vi känner igen från de senaste riktlinjerna vid HB) och ett schema med tema och läsinstruktioner för varje undervisningstillfälle. Det gör alltså att kursplanerna här är något mer specifika än vad de är hemma. Dessutom innehåller de allmänna texter om akademisk ärlighet och plagiat, vilket det förefaller som om en del lärare omformulerar för att ytterligare understryka vikten av. Kursplanen som helhet ger alltså en ganska bra guide för det kommande arbetet under hösten.

parkbildEn vacker del av campus som jag passerar på min behagliga men något branta väg till jobbet.

På plats

Det är över trettio grader varmt och även om det är få som bär solglasögon så är det inte helt ovanligt med parasoller för att hålla den starka solen på avstånd (det är också varning för hög UV-nivå). Jag är på väg till min nya arbetsplats på School of Journalism and Communication vid Chinese University of Hong Kong. Jag kommer att tillbringa höstterminen här vid CUHK som STINT-stipendiat på ett Teaching Sabbatical. Det innebär att jag arbetar som lärare vid en institution och att jag på olika vis följer undervisningsfrågor vid institutionen och universitetet för att ta med mig intryck och lärdomar hem till Sverige och till Högskolan i Borås. Under hösten kommer jag då och då att blogga om mina upplevelser och erfarenheter i syfte att dela med mig av vad jag lär mig och för att ge en bild av vad det kan innebära att vara gästlärare i ett annat land.

Vi plockar ihop lite kontorsmaterial åt dig sa de, och jag blev alldeles överrumplad av mängden saker jag försågs med.

Att Hong Kong i augusti är hett blir särskilt påtagligt eftersom min nya arbetsplats ligger nästan högst upp på ett väldigt kuperat campus. Som tur är så finns det publika hissar i en del av husen och på sina ställen rulltrappor som hjälper studenter och personal att ta sig upp (och i vissa fall ner). Det går också ett antal busslinjer runt campus för studenter och anställda. Mycket praktiskt eftersom det är ganska stort. Campus ligger utanför smeten av höghus på Hong Kong-ön och Kowloon, strax norr om den nya staden Shatin i vad som benämns New Territories och som gränsar till det kinesiska fastlandet.

Första dagen på jobbet förra veckan innebar att jag visades runt i lokalerna, träffade en del av personalen och fick se det klassrum jag kommer att husera i. Jag kommer under hösten att undervisa i en kurs som jag själv ansvarar för och med undervisning en gång i veckan under hela terminen. Det är något som jag inte riktigt är van vid, eftersom jag på HB nästan alltid undervisar i kurser tillsammans med andra och vanligen i distansutbildningar. Till min hjälp har jag en lärarassistent (teacher assistant) som kommer att hjälpa till med administration men så vitt jag förstår också kan bistå på olika sätt i undervisningen. En av uppgifterna hon assisterar med är att ladda upp material på Blackboard, den lärplattform som används här. Jag vet att en del av mina svenska kollegor också hemskt gärna skulle få sådan assistans. 🙂 Första dagen fick jag en snabb introduktion till lärplattformen och idag har jag stämt möte med lärarassistenten för att lära mig lite mer om betygssystemet som skiljer sig en del från det svenska. Något jag är nyfiken på är om det förslag på riktlinjer som finns följs i praktiken. Rapport följer!

utsikt1Detta är utsikten från andra sidan korridoren från mitt kontor räknat. Inte illa!