Animerad animering

Tiden går snabbt och jag inser att mitt andra inlägg om Singapore får vänta lite. Under tiden vill jag passa på att dela med mig av mina försök att arbeta med animerad film i undervisningen.

Det hela började med en workshop. Jag har försökt att delta i de workshops och seminarier som erbjuds av universitetets högskolepedagogiska centrum, CLEAR, under hösten. I Hong Kong finns det inte några krav på att universitetslärare ska genomgå en kurs i högskolepedagogik, men däremot har varje universitet ofta krav på viss kompetensutveckling inom pedagogik för nyanställda lärare. Här innebär det att man ska vara med på ett visst antal seminarier, vilket gör att dessa är relativt välbesökta. Härom veckan fokuserade workshopen på animering av film, som ett redskap i att flippa klassrummet.

Vi introducerades översiktligt till tre olika animeringsprogram (GoAnimate, PowToon och VideoScribe). Dessutom uppmärksammades vi på några grundläggande strategier att tillämpa när man planerar en film och lite tekniker som kan användas, som kamerarörelser, placering och inzoomning. Därefter fick vi en kort introduktion till ett av programmen, GoAnimate, som är amerikanskt men har sin utvecklingsavdelning här i Hong Kong. Två personer från företaget var på plats, så det blev också en del promotion för just detta program. Det återstod bara en liten stund på slutet för att testa programmet, men vi fick å andra sidan tillgång till ett testkonto i två veckor så att vi kunde fortsätta jobba på egen hand (det går också att utnyttja ett gratiskonto i två veckor om någon vill testa).

Screenshots från filmen om Lily, tolv år.

Precis som med många andra nya tekniker används en hel del överdriven retorik i beskrivningen av animeringar för utbildnings- eller informationssyften. Man behöver inte se många reklamsnuttar för animeringsprogrammen för att motbevisa budskapet om att en (rörlig) bild säger mer än tusen ord eller att det är så mycket roligare och effektivare att förmedla sitt budskap med animering. Nej, det är inte effektivare att se en tio minuters film när jag hade kunnat skumma igenom en text med samma innehåll på en halv minut och fångat upp budskapet. Men, det är ju roligt att göra filmerna 🙂 Och om de görs med eftertanke så tror jag att de också kan fylla ett syfte.

Jag hade bestämt mig för att jag skulle låta studenterna i min kurs arbeta med en designövning i anslutning till att vi diskuterade hur användarstudier kan utnyttjas vid system- och webbdesign och även breddade perspektivet lite från informationsvetenskap till HCI. Förutom en av artiklarna i kurslitteraturen så ville jag ha ytterligare input till deras designarbete, men något som inte tog upp alltför mycket tid under lektionen. Tiden skulle ju ägnas åt deras egna diskussioner och idéer. Jag bestämde mig för att skapa tre personor (eller vad persona heter i plural) och att presentera dem genom tre korta filmer. En persona är enkelt uttryckt en karaktär som skapas utifrån resultatet av användarstudier och som för samman egenskaper och situationer som utmärker en typisk användare, men som gör den lite mer personlig. Denna används sedan i utvecklings- och designarbete.

Den besvärligaste delen med arbetet var att tänka ut hur personorna skulle utformas och att skriva manus. Mina personor blev naturligtvis inte riktigt så empiriskt baserade som det är tänkt, men de fick duga. Jag ansträngde mig för att försöka skapa lokala personor, sådana som bodde i Hong Kong. Det visade sig skapa smärre problem eftersom programvaran (åtminstone den man fick tillgång till via ett gratiskonto) förvånande nog hade ovanligt få färdigskapade karaktärer som såg asiatiska ut och inte heller särskilt goda förutsättningar för att skapa egna karaktärer som var något annat än blonda.

Mitt val av typ av animering föll på vad som kallas en whiteboard animation, som ser ut som om någon ritar på ett vitt papper. Jag hade hemskt kul med att skapa karaktärer, hitta lämpliga miljöer och föremål, spela in ett ljudspår och att sätta samman det hela och till och med använda lite inzoomning och skapa rörelser för karaktärerna. Så hemskt mycket tid tog det inte när jag väl hade gjort den första filmen – men så blev varje film bara en minut lång. Och jag fick tvinga mig själv att inte vara alltför petig utan att tillåta en hel del små misstag.

Screenshots från filmerna om Sue och Kayne.

Hur gick det att använda filmerna i undervisningen då? Jo, jag tror att studenterna tyckte att det var lite roligt och oväntat. Jag fick förvånade utrop när de insåg att jag hade gjort filmerna själv. Studenterna arbetade i smågrupper och efter att vi hade tittat igenom alla filmerna gemensamt på den stora skärmen inledningsvis (jag hade inte planerat detta men insåg att det var opraktiskt att flera grupper såg på samma film samtidigt på var sin liten skärm) så märkte jag hur de återkom till att titta på filmerna under tiden de arbetade med grupparbetet. De ägnade en del tid åt att ta anteckningar för att de skulle komma ihåg vissa detaljer i filmerna och det gjorde att filmerna kanske ägnades lite väl mycket tid. I viss mån kan det också ha berott på att de inte riktigt var vana vid den typ av grupparbete med mycket korta tidsramar som uppgiften innebar (de arbetar däremot ganska mycket i grupper för längre uppgifter och examinationer i andra kurser). Så filmerna uppfattades av studenterna som lite mer centrala för uppgiften än vad som hade varit min avsikt.

Jag kan mycket väl tänka mig att göra något liknande igen, eller att utnyttja animationer för andra syften i utbildningen. Men i just denna form så skulle jag nog också förse studenterna med några nyckeluppgifter i skriftlig form, framför allt om det är ont om tid. Samtidigt så tror jag att animationerna ger en bättre känsla för personorna än vad som är fallet med en skriftlig beskrivning, vilket är en stor fördel. Jag är alltså positiv till animerade filmer som ett inslag i undervisningen, antingen som förberedelse eller som en del av lektionen, men jag tror att det krävs en del övning för att jag ska hitta helt rätt med hur jag ska använda dem.